Fantasin flödade i natt, satt uppe till 02.30 och skrev. Det finns inget bättre än när fingrarna går av sig själva på tagentbordet. Känslan är obeskrivlig, enligt mig. Har precis avslutat en läskig sitation för personen i boken och jag kunde själv känna obehagen även paniken ja exakt det huvudpersonen i boken kände haha. Kind of creepy men tror inte jag på det jag skriver så hur ska någon annan tro på det?! Måste fortsätta skriva.. :]

När jag ser denna bild väcker författaren inom mig. På väg hem i bilen från Harry Potter filmen kliade det på mina händer, jag vill sätta mig ned och skriva. Fortsätta på min egen story om magi. Folk som har läst den har sagt att det är de allra bästa de har läst, någonsin. Åh jag vill skriva..
Finns dock ett problem, alla mina storys ligger på den kraschade datorn som vi fortfarande inte vet om det går att rädda något från. När jag kom på att alla min berättelser ligger på den datorn gick mitt hjärta itu. Alla fotografier jag förlorade kunde knappt jämföras med den bedrövelse jag kände över berättelserna. Berättelserna kommer jag inte kunna ersätta, aldrig. Personligen är bilder hundragånger lättare att ersätta..

Jag saknar att skriva, saknar att författa berättelser / sagor / noveller som får mig att lämna denna verklighet och smyga in i en där jag bestämmer allt. En värld full av kärlek sorg spänning, en värld långt ifrån den vi lever i idag. Två böcker har jag skrivit klart, båda över hundratals A4 sidor men ingen jag vill dela med mig känns det som. Det är två böcker jag är rädd om, rädd för att explotera, det finns ett fåtal personer som fått läsa. Endast ett fåtal. De älskade det jag skrivit, fullkomligt älskade det. Är rädd att bli ratad och förlora min skrivarlust. Folk har sagt att jag är feg, för rädd för att det jag skrivit skulle bli ratad. Men vem skulle inte vara rädd för att en värld, du skapat, skulle rasera? Jag är inte ensam. Jag vet att jag inte är ensam. En dag kanske, en dag är det min tur..

Famlar i mörkret likt en blind man är min nya novell / berättelse och har absolut ingen aning om vad den kommer att handla om. Det är pennan i handen som avgör under tiden jag skriver, vilket gör att det känns som om jag får idéerna från någon annan. Någon som sätter orden i pennan åt mig. Det är svårt att förstå att det är en själv som kommit på allt. Att det är ens egna ord och meningar.