Gips och operation
Det var bara att gilla läget att ha gips på högerhanden (ja, jag är högerhänt) i två veckor och sen återbesök hos läkare samt röntgen. Dock skulle det inte gå så långt..
1) Här ser ni färgskillnaden mellan höger & vänster. 2) Mitt bandage jag fick ha inför operationsdagen
De första dagarna var ett helvete! Det smärtade och kliade(!) så jag trodde jag skulle galen. Men jag höll ut utan att äta några smärtstillande. Fyra dagar senare skulle jag även börja tappa känseln i tummen, trodde till en början att det bara var för att jag hade haft handen för länge i högläge. Eller så kunde det bero på att gipset var för hårt. Vi ringde vårdupplysningen och de sa att vi skulle åka in till akuten för att få det åtgärdad, so we did.
Väl på akuten beslutade de sig för att ta bort gipset och hoppades att domningarna skulle ge vika. Satt ett bra tag utan gips och handen var full av blåmärken. Men domningarna gav sig inte så läkarna beslutade sig för att gipsa igen och sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter ifall de fortfarande inte hade försvunnit.
Morgonen där på började även lillfingret domna bort så det var bara att åka tillbaka till akuten för något kändes galet fel. Jag möttes av samma läkare (fick hjälp efter 20 minuter) och han visste inte vad de skulle hitta på, han var orolig men skickade hem mig med smärtstillande och sa att jag skulle komma tillbaka på måndagen ifall de inte hade hjälp (det var nu onsdag).. Han ville att medicinen skulle få ett par dagar på sig att värka. Jag var skeptisk men det är inte jag som är läkare så jag hämtade ut min medicin och åkte hem. Värken höll fortfarande i sig men jag slutade klaga, det tjänar ändå inget till uppenbarligen.
På lördagen vaknade jag mitt i natten av smärta i handen, hela handen och upp till armbågen hade domnat bort och stack. Ignorerade smärtan, somnade och senare träffade jag upp Malin o Jessika för att fota deras innebandymatch vilket gick sådär men 1½ halv hand haha. När jag satt där på läktaren kommenterade Malin min hand och hur den hade tappat färg jämfört med min friska (bild #1 ovan). Jag som hade slutat bry mig blev chockad när jag såg att den såg gråaktig ut, typ dödende haha. Ringde pappa och berättade det oroligt men han sa till mig att fota matchen så skulle vi kolla på det när jag kom hem.
Väl hemma diskuterade vi handen och jag orkade verkligen inte åka in igen, doktorn hade sagt att jag tidigast skulle åka in på måndag om det inte hade blivit bättre. Och ja jag tyckte det var pinsamt att göra tvärtemot läkaren hade sagt, att åka in innan måndagen. Knäpp som jag är!
Söndagen kom och handen blev bara sämre och sämre. Pappa fick nog och när han ringde vårdupplysningen igen och nämnde att min hand att tappat färg blev vi beodrade att åka in, direkt. Skjutsades in till akuten och satt där ensam å väntade. Läkaren kom in efter 10 min, kollade på min hand och beslutade att ta bort gipset på en gång för att kunna undersöka den. Snubben som skulle ta bort gipset skällde ut mig för att det var ett sånt perfekt gips. När jag sa att jag kunde dra ut handen ur gipset för att det satt så löst tyckte han att det var okej att avlägsna det. Vad är grejen att skälla ut mig? Jag beodrade inte att ta bort gipset lixom.. tack för den, kompis! Ytterligare en tid senare kom det in tre personer in i mitt rum och det var tydligen en ortopedspecialist som skulle undersöka min hand. Han gjorde ett test och fick tre fingrar att somna på 5 sekunder och jag satt där helt chockad. Jag stirrade på honom men han såg inte lika glad ut. Jag hade fått en skada på en platta där nerverna till fingrarna sitter. För att åtgärda det krävdes en operation. Han sa att jag skulle få åka hem för kvällen men att jag skulle få en akuttid för operation dagen efter.
Måndagen kom och väckarklockan ringde 05.00, gick upp och duschade med något bakterierdödande medelch 05.50 var jag på avdelningen. Fick ta på mig sjukhuskläder, hoppade ner i sängen och försökte koppla av men det gick inge vidare. När klockan närmade sig 07.00 blev min granne väckt (stackarn hade brytit sitt ben på sex ställen) så vi pratade lite med varandra. Tiden gick rätt långsam och vid 9.00 kom min narkosläkare, vi diskuterade för- och nackdelar med lokalbedövning samt narkos. Det blev narkos och narkosläkaren tyckte det var rätt beslut. 30 minuter senare kom de och hämtade mig, körde ner mig till ett rum där de förberede mig inför operation. Nu blev jag väldigt nervös. När vi närmade oss rummet hörde jag en mans röst säga "Vart är hon?" och direkt efter fick han syn på mig, "Där är hon ju" och det lilla fick mig att le. Doktorn var samme som hade undersökt handen dagen innan. Han pratade lite med mig innan han gick och skulle förbereda sig. Sen fick en kanaly, de kollade blodtrycket och gav mig lite lätt information. Sen rullade de mig vidare till ett annat rum, där skulle jag förflyttas till den s.k. operationsbritsen. Därefter skedde en massa saker och vidare körde de mig till operationssalen. Paniken över att jag hade valt narkos överväldigade mig nu för tänk om jag inte vaknar igen?! Patetiskt men jag var rädd. Alla där inne var jätte snälla och de fick mig på bättre tankar. Det var dags att börja söva ner mig, fick syrgas samtidigt som de gav mig en stor dos med smärtstillande och jag skulle säga till när kroppen började kännas konstigt. Det tog cirka 30 sekunder och sen kände jag hur kroppen blev tung och inte längre lydde mina kommandon, jag nickade och sen sa narkosläkaren att de började med narkosen. Det sista jag minns är när hon sa "Och nu säger jag godnatt", jag sa något tillbaka och sen blev det mörkt.
Operationen gick bra och jag fick ligga kvar över natten. Sov inte mycket alls den natten dock av flera anledningar. De första dagarna efter operationen kände jag bara smärta från såret och stygnen men nu har jag fått tillbaka smärtan i tummen som jag haft tidigare. Ska tillbaka den 24:e och göra en magnetröntgen och sen även den 28:e för att ta bort stygnen å det nya gipset. Ska även prata med farbror doktorn å se hur båtbenet och nerverna mår. Hoppas att jag inte behöver nytt gips!
Än är denna resa inte avslutad..
åh herregud. Hoppas resan bara blir bättre härifrån!